Цитаты из произведения Стыд — стр. 28

«Удивительно, как часто мы не сразу замечаем тот перекресток, на котором наша жизнь делает резкий поворот.»

Det var inte att lämna livet som skrämde henne. Så mycket tid och så många år hade gått förbi utan att hon haft någon användning för dem. Det var länge sedan livet hade erbjudit henne något som hon egentligen var särskilt intresserad av. Men att dö. Att utplånas utan att lämna ett enda litet spår efter sig, ett aldrig så…

Hon var så trött. Så alltigenom dödstrött på att över huvud taget tvinga sig själv att fortsätta andas. Smärtan hade varit så ihållande på sistone att hon nästan hade vant sig vid den, accepterat den som ett naturligt tillstånd. Ibland upplevde hon den till och med som njutbar, eftersom den drog bort tankarna från det som…

Hennes svaghet skulle användas emot henne, det visste hon, så hade det alltid varit. Det var när man sänkte garden som man gjorde sig som mest illa.

Människor i sorg var ett kapitel för sig. Man kunde ha utbildat sig hur många år som helst och stå alldeles bredvid dem men ändå befinna sig i en annan världsdel. Ingenting kunde man säga för att pigga upp dem, inget göra för att få dem att må bättre. Det enda man kunde göra var att finnas där och lyssna till deras…

Ständig rörelse. Det var genom att hålla sig i ständig rörelse som det gick att hålla sig undan. Det var när man stannade som allting gjorde ont.

Det existerar inget helvete efter döden som din Gun dömer oss till. Helvetet skapar vi själva här på jorden genom att välja fel. Livet är inte något som "drabbar oss", det är något vi själva är med och utformar.

Han ägde förmågan att få henne att känna sig unik, både inuti och utanpå. Men bara när han var i närheten och hon kunde vila i hans övertygande blick. När det inte fanns där tog det andra över, det hon visste fanns där inne och som inte var värt någon kärlek. Snabbt och skoningslöst tog det tillbaka sin förlorade mark.